Var går gränsen mellan material och improvisation?

I den här texten reflekterar jag över publikinteraktion, vad den betyder för mig – och varför jag tror att det inte är ett fusk.

Ska man verkligen prata med publiken?

Är det ett fusk? En genväg?

Eller är det kanske själva kärnan i standup?

Här är mina tankar – från scenen, från magen, och från verkligheten.

Det är en ändlös debatt.

Vissa anser att interaktion med publiken är ett fusk. Att man inte borde göra det.

För dem är det ett sätt för lata komiker att slippa skriva skämt, att låta publiken vara rolig i deras ställe.

Men det är inte så enkelt. Att känna sig bekväm, reagera snabbt, hitta rätt ton… Det är inte alls lätt. Och det är inget man improviserar fram hur som helst.

Andra menar att det bara är en trend. En grej för att få visningar på sociala medier utan att behöva visa sitt riktiga material.

Och visst, de har delvis rätt. Det kan vara en genväg. Vissa använder det bara för att få klipp att posta.

Men det är inte bara det.

Och så finns det de som älskar att interagera med publiken.

För vissa har det blivit deras grej. Deras styrka. Deras stil.

Kanske har alla fel.

Kanske är det här bara min personliga, partiska åsikt.

Men för mig är standup något rått.

Det är en mikrofon, ett stativ, ett ljus – och en människa som pratar.

Inga kulisser. Inga karaktärer. Bara en person som visar vem de är.

Som berättar hur de ser på världen, vad de stör sig på, vad de drömmer om.

Med humor, förstås. Ibland överdrivet. Men utan filter. Utan mask.

Och i det sammanhanget är kontakten med publiken inte en bonus – det är en nödvändighet.

Att skapa ett ögonblick tillsammans. Att bryta den fjärde väggen.

Att prata med dem, inte bara till dem.

Att känna av rummet. Tystnaden. Spänningen.

Och ibland, ja – improvisera. Riffa. Följa en känsla. Öppna en dörr man inte hade planerat.

Idag känns det nästan som att vissa komiker måste försvara sig om de interagerar med publiken.

Som om det inte vore “riktig standup”.

Men om vi är ärliga…

Finns det ens standup utan någon form av interaktion?

Även subtil?

Så kanske är den verkliga frågan inte om man får prata med publiken.

Utan snarare: när, hur, och varför man gör det.

Jag älskar det.

När jag inte pratar med publiken känns det som om jag glömt något.

Som att mitt set är ofullständigt.

Jag går upp på scen för att öppna mig, för att berätta om mig själv –

säkert för att jag har ett ego, som många komiker.

Men framför allt går jag upp för att skapa en kontakt.

För att möta människor. För att lyssna.

Och för att dela något som känns äkta.

Ibland funkar det. Ibland inte.

Och det är okej.

En lyckad interaktion handlar inte alltid om skratt var tionde sekund.

Om det händer – toppen.

Men ibland räcker det med att bryta isen.

Skapa kontakt. Och det är stort.

Efter en bra interaktion blir publiken ofta mer öppen.

Mer generös.

Ett halvdant skämt kan få ett stort skratt.

För att publiken känner att de är med och skapar något.

Att de inte bara tittar – de deltar.

Och det är ju exakt det man vill ha i en standup-show.

Annars går man på teater. Eller bio.

När det är tufft – kall publik, litet rum, märklig stämning –

kan en interaktion förändra allt.

Det är ett sätt att visa att man är trygg.

Att man är där. I nuet.

Det finns inga regler.

Det finns ingen magisk fråga. Ingen perfekt strategi.

Allt kan fungera.

Ibland kan en chockfråga skapa skratt.

Ibland är det något man ser – en frisyr, ett ansiktsuttryck, en tröja.

Allt kan bli början på något.

En gång såg jag en kille som jag tolkade som homosexuell. Jag frågade:

— “Så, gillar du att äta fitta?”

Det var en chockfråga. Men det blev skratt.

För det var oväntat. Och svaret var kul.

Sedan fortsatte jag:

— “Du vet säkert… eller nej, kanske inte… eller jo, just därför att du pratar med tjejer om det…”

Jag spelade med förvirringen. Och det funkade.

Det var enkelt. Oplanerat. Och exakt det jag gillar.

Ibland avbryter man för tidigt.

Det hände mig nyligen. Jag hade en interaktion som började bra,

men jag tittade på klockan och tänkte:

“Nej, nu måste jag tillbaka till mitt material.”

Efteråt ångrade jag mig.

För det fanns mycket att hämta.

Det var ett par… som visade sig vara ex.

Och det var rätt tydligt att killen fortfarande var kär.

Vi fick veta att han fortfarande bjöd henne på grejer,

och att de skulle sova i samma säng samma kväll.

Jag skämtade:

— “Varför gjorde ni slut? Var han dålig i sängen?”

— “Man brukar inte fortsätta betala för sitt ex. Normalt sett blockerar man. Eller åtminstone får man något tillbaka…”

Det var enkla skämt, men det fanns så mycket mer där.

Jag borde ha fortsatt. Grävt djupare.

Och det tänker jag göra nästa gång.

Om något funkar – fortsätt.

Det är ett muskelminne att träna.

Slutligen:

Jag säger inte att alla måste prata med publiken.

Men jag säger att det absolut inte är fel att göra det.

Det är inte bara en trend.

Jag tror att det är kärnan i standup.

Sociala medier har bara gjort det mer synligt.

För mig är det svårt att se standup utan den där kopplingen.

Folk kommer inte bara för skämten.

De kommer för personen.

För mötet.

För det där som känns levande.

Och ibland finns det där i en punchline.

Men ibland finns det bara i en blick. Ett samtal. En paus.

Och det är också standup.